I början av 2008 upplevde jag en känslomässigt jobbig situation på en flygplats. Arlanda flygplats, Stockholm. Efter detta följde en period av tomhet och tristess innan jag, första veckan i Februari, kunde återgå till vardagsrutinen i form av mitt exjobb.
Nu är det 2009, men ganska exakt på dagen ett år senare fick jag än en gång se mig stående på en flygplats, denna gång Orly i Paris. Med nyårslöftet "var inte så tidsoptimistisk" i huvet fick jag se mitt flyg lämna Paris med mig ståendes kvar.
Nu sitter jag dessutom här, lite lätt omotiverad och på gränsen till handligsförlamad, i väntan på att första veckan i Februari gå på vardagsrutinen igen. Nytt jobb, nytt år, vilket båda känns spännande, men situationen är känns trots allt väldigt bekant.
Have I lived this one before?
Det sägs ju att det är bra att ha barnasinnet kvar även när åren börjar samla ihop sig och skägget växer. Onekligen verkar detta ha smittat av sig.
Posts
